Allt har sin tid. Den slutsatsen kommer jag till då jag ser tillbaka på tolv år i huset på Trädgårdsgatan 26. Vi har kallat Kyrkan då vi hållit öppet under Lovisa Historiska Hus-dagarna. Namnet har förvillat, för huset liknar ju inte ens en kyrka.

Men metodistförsamlingen som bodde i huset från år 1906 till 1960 kändes synnerligen närvarande då jag köpte huset 2009. Trots att tre familjer levt där efter metodisterna, trots att stora renoveringar gjorts. Bilden av svartklädda allvarliga predikanter bänkade i rummet som i dag är mitt vardagsrum stämde till eftertanke. Där tv:n finns i dag  stod altaret.

Men det höga rummet! Rumshöjden är magnifik och ibland känns det som om rytmen från psalmerna och bönerna ännu känns någonstans under takbjälkarna. Ibland hör jag psalmsången.

Eller så har jag bara en ovanligt livlig fantasi.

Metodisterna flyttade ut efter att ha sprängt bergskullen på den bakre delen av tomten för ett nybygge. Sviktade tron på en ny kyrka på samma tomt? Hur som helst fick en ny familj röja upp bland sprängstenen och metodisterna byggde sitt nya hus vid Saltbodtorget 1960.

Men många minns, de första åren vi hade öppet på LHH-dagarna kom många Lovisabor för att återuppleva huset där de gått i söndagsskola. Speciellt den sista pastorn på Trädgårdsgatan 26, Harry Svensson, var mycket populär. Vi tittar på gamla bilder och visst förnimmer vi suset av bönerna. Vi undrar också vart de fantastiska fönstren och ytterdörren tagit vägen då huset renoverades.

I somras bestämde vi oss för att äntligen rensa lidret. Och där låg de – inte fönstren – men nog de gamla dörrarna. Allt har sin tid. Gamla hus är ofta som lapptäcken olika bitar som fogas ihop under olika historiska skeenden. Kanske, kanske syr vi vidare på lapptäcket någon gång så vi kan ta metodistförsamlingens dörrar till heders igen!

Efter decennier under en brädhög i uthusbyggnaden har Metodistförsamlingens dörrar rest sig igen. Kanske kommer de snart till användning.