Mojn! Nicke Aldén (fotograferad av Marika Lytts-Råholm) heter jag, född och uppvuxen i Gislom, Pernå men bor just nu i Vasa. Har ett långt förflutet på Yle X3M men för närvarande jobbar jag på Yle som programledare för Egenland och Strömsö.
”Du kan ta poikin ur Pernå men inte Pernå ur poikin”, och så är det. Fast jag just nu bor cirka 500 km från mina hemknutar finns nog tanken ständigt närvarande att en vacker dag flytta hem-hem igen, men just nu är det inte aktuellt. För heim är som bekant alltid heim. Så är det bara.
I och med att jag bott i Österbotten en längre tid har jag tidigare tyvärr missat LHH, men har hört massor om det. Fick dock för tre år sedan chansen att i arbetets tecken besöka evenemanget då vi filmade in Egenland där. Överraskningen var total då pappa skulle skjutsa mig från Gislom in till stan. Kön med bilar sträckte sig ända till Lidl. Va? I lilla Lovisa. Då först förstod jag vilken enorm betydelse LHH har för staden. Tänk att årligen ordagrant öppna dörrarna till ditt hem för tusentals främlingar. Lovisas gästfrihet personifierad.
Styrkan för en liten stad är i samband med LHH att visa upp sig från sin absolut bästa sida med de tillgångar som finns just här. Alla fina gamla träbyggnader, gamla stan och kreativiteten att forma om någonting gammalt till någonting fräscht, innovativt och personligt enligt smak och tycke. Det är en kulturgärning att renovera upp ett gammalt hus och samtidigt ha respekt för att det gamla också får synas. Det är också en miljögärning att sätta tid och energi på att fixa upp något som redan finns istället för att köpa ett nyckeln i handen hus.
LHH för tre år sedan fick mig att falla för min älskade hemstad lite extra. Det finns så många härliga personligheter i den här Östnyländska pärlan. Och visst finns det en viss charm i att bara under några timmar träffa gamla lärare, grannar, vänner, bekanta, gamla x3m-lyssnare, en kusin med dotter, en ex-flickvän från högstadietiden osv. Allt det här tack vare ett evenemang som inte bara för bygden samma men som också samlar en stor skara människor utifrån som kanske aldrig tidigare besökt Lovisa. Det är verkligen guld värt.
Känslan av tomhet då LHH, precis som så många andra sommartraditioner, uteblev ifjol var garanterat ledsam och påtaglig för många. Därför kommer det säkert att kännas extra fint att igen (hoppeligen) få ordna det här evenemanget och träffa människor vi sett sällsynt lite av under det gångna året. LHH fyller också en
enorm social funktion som vi inte ska glömma bort. För visst är det härligt att se gatorna krylla av folk i vårt kära Lovisa, åtminstone en gång per år.
Det är med stor ära, glädje, tacksamhet och ödmjukhet jag antar mig uppdraget som beskyddare för LHH. Ser fram emot att träffa både gamla och nya bekantskaper under det där sista veckoslutet av sommaren. Låt oss fira den tillsammans och hoppas att vi, så mycket som möjligt, får göra det som det gjorts tidigare. Ses i vimlet!